Storkprojektet drivs som ett samarbete mellan Naturskyddsföreningen i Skåne och Skånes Ornitologiska Förening sedan 1989.
Syftet med projektet är att återetablera den vita storken (Ciconia ciconia) som en livskraftig och självbärande population inom sitt ursprungliga utbredningsområde i södra Sverige, främst i Skåne.
Målet är att Sverige långsiktigt ska ha en vild population av storkar, som klarar sig utan människans hjälp. En sådan population reproducerar sig spontant, flyttar huvudsakligen utanför Sverige vintertid och klarar sig utan stödutfodring året om. För att detta ska uppnås, bedöms det som nödvändigt att den svenska population har kontakt med dem i angränsande länder och att flyttande individer återvänder för att häcka i Sverige i tillräcklig omfattning för att populationen ska förbli stabil. Om detta uppnås är det förmodligen inte nödvändigt med ett fixerat mål för den häckande populationens storlek.
Ett ytterligare mål med projektet är, och har varit sedan starten, att den vita storken ska fungera som flaggskeppsart för bevarandefrågor och biologisk mångfald i allmänhet och för våtmarker i synnerhet.
Detta dokument lägger största vikten vid en beskrivning av projektet och dess bakgrund. Då inga radikala förändringar av projektet är planerade för de kommande åren, hålls delen med själva planen ganska kortfattad.
Den vita storken häckade i Sverige sedan lång tid, troligen sen medeltid, och fram till 1950-talet. Under 1700 och 1800-talen var stammen tät och det fanns hundratals, om inte tusentals, häckande par storkar i Skåne (Nilsson 1989). Något underlag för att göra en uppskattning av populationsstorleken finns dock inte, men klart är att populationen började minska i mitten av 1800-talet och år 1900 fanns det ca 100 par och 1917 bara 34 par (Kjellén 1989). Det sista paret häckade 1954 på Karupsgården i Klingavälsåns dalgång.
En viktig orsak till storkens tillbakagång i Sverige var utan tvivel den lokala förlusten av ängar, naturbetesmarker och våtmarker (Kjellén 1988; Kjellén 1989) som tog sin början i och med skiftesreformerna och i viss mån pågår än idag. En annan viktig orsak var troligen det faktum att den svenska populationen, då som nu, ligger på utbredningsområdets gräns. Populationsförändringar längre söderut kan mycket väl ha fortplantats till Sverige, genom en storskalig källa-sänka-dynamik (Pulliam 1988). I Belgien försvann storkarna som häckfågel så tidigt som 1895 (Schulz 1998), vilket tyder på en allmän nergång i nordvästra Europa. Detta kan mycket väl ha drabbat den svenska populationen kraftigt, genom att randpopulationerna drogs mot centralare delar av utbredningsområdet.
Under senare delen av 1900-talet, då storkpopulationerna i delar av Västeuropa fortsatte att minska, kopplades även tillbakagången till torka i övervintringsområdena, särskilt i Sahel (Kanyamibwa et al. 1993).
Det svenska Storprojektet släppte ut det första hägnuppfödda paret 1989 (Karlsson 1989) och har sedan dess satt ut storkar årligen. De första storkarna i projektet importerades från Schweiz 1979 (Larsson 1992).
Storken har ett stort utbredningsområde som täcker stora delar av Europa och Nordafrika (Cramp 1985). Man har ofta delat in storkarna i flera regionala populationer, där den västeuropeiska, östeuropeiska och nordafrikanska betraktades som separata populationer med begränsad kontakt (t.ex. Schulz 1998; Schaub et al. 2005). De svenska, liksom de danska storkarna har då ansetts tillhöra den östeuropeiska populationen, mycket baserat på flyttriktning (Schüz 1967; Schulz 1998).
Det schweiziska utsättningsprojektet hämtade ursprungligen sina storkar från Algeriet på 1950-talet (Biber et al. 2003). Detta innebär alltså att det svenska utsättningsprojektet startade med huvudsakligen nordafrikanska storkar, även om en del inblandning av vilda europeiska storkar skett genom åren i den schweiziska populationen (Biber et al. 2003).
Vid tre senare tillfällen (2004, 2009 och 2022) har Storkprojektet importerat sammanlagt 93 storkar från Polen som har använts för avel i hägnen (Storkprojektets utvecklingsplan 2025). Ett ökande antal spontant immigrerande storkar har också slagit sig ner och häckat i Skåne sedan 1991 och i de flesta fall i par tillsammans med en av projektets storkar.
I Storkprojektets tidigare analyser (Olsson 2007, se även Storkprojektets utvecklingsplan 2025) har vi visat att storkarna som är avkommor till de som importerades från Schweiz 1979, har lägre häckningsframgång när de har satts ut och får häcka fritt. Någon mekanism för detta, t.ex. annorlunda beteende, har vi inte kunnat påvisa, men häckningsframgången är tydligt relaterad till det genetiska ursprunget (Olsson 2007). Därför har projektet strävat efter att fasa ut den gamla populationen av nordafrikanskt ursprung sedan 2008. Alla storkar i projektet är stambokförda sedan starten och därför vet vi varje individs ursprung, vilket kan variera allt från rent nordafrikanskt till rent östeuropeiskt. Detta ger oss därmed en möjlighet att välja att inte släppa ut, eller avliva, storkar med oönskad genetisk bakgrund. Under 2008 avlivades ca 40 storkar som var helt och hållet avkommor till de som importerats från Schweiz 30 år tidigare. Fortfarande finns dock en betydande inblandning av dessa storkar i den fria populationen och en mindre del även i hägnpopulationen.
Idén om att det finns tre mer eller mindre separata storkpopulationer i Europa och Nordafrika har dock utmanats från flera håll. För det första, publicerades en populationsgenetisk analys (Shephard et al. 2013), som vi var delaktiga i, där storkar från olika delar av utbredningsområdet jämfördes med avseende på mitokondrie-DNA. I den studien gick det inte att påvisa någon tydlig separation mellan de olika delpopulationerna och våra storkar av den ursprungliga hägnpopulationen ingick i denna studie.
Vidare har studier av flyttande storkar från Tyskland visat att gränsen mellan de som flyttar den ostliga vägen, via Bosporen, och de som flyttar den västliga via Gibraltar, inte är så tydlig som man tidigare trott (Berthold et al. 1997; Jorzik et al. 2025). Detta gäller även våra egna ungfåglar, som flyttar längs båda flyttvägarna, vilket visat sig från såväl sändarförsedda fåglar som ringavläsningar på rastplatser.
Nyligen publicerades en studie av de portugisiska storkarna, som under de senaste 25 åren flyttar i allt mindre omfattning (Andrade et al. 2025). I studien ingick en omfattande genetisk analys med helgenomsekvensering. Den kunde varken påvisa någon genetisk skillnad mellan stannare och flyttare, eller selektion för ett ändrat flyttmönster. Författarna drog istället slutsatsen att det under en period av livet finns en plasticitet i flyttmönstret, som sedan fixeras. Den stora majoriteten av alla ungfåglar flyttade till Afrika, men efter att de återvänt till Europa som vuxna valde de att stanna och ändrade sig därefter inte igen (Andrade et al. 2025). Även storkar från andra delar av Europa övervintrar numera ofta på den Iberiska halvön, särskilt på soptippar (Shephard et al. 2015), och detta gäller även för många av våra egna.
I tidigare analyser har vi dragit slutsatsen att svenska ungfåglar med nordafrikanskt ursprung inte är flyttbenägna, medan de av nordeuropeiskt ursprung är det (Olsson 2007). Den studien gjordes dock på ett litet material och framförallt medan det var små grupper av ungfåglar som var fria att ge sig av. Sedan 2011 har minst 100 ungar per år (flera år ca 200) haft möjligheten att flytta och då har alla, så när som på några enstaka individer per år, gjort det (Storkprojektets utvecklingsplan 2025). De få ungar som har stannat har samma genetiska bakgrund som de som flyttat, så slutsatsen vi nu drar med erfarenhet av 15 år och över 2000 ungar, är att det genetiska ursprunget saknar betydelse för benägenheten att lämna Sverige.
Våra flyttande ungfåglar rapporteras längs såväl den östra som den västra flyttvägen. Detsamma gäller det mindre antal som vi försett med GPS/GSM-enheter, där ett par stycken tagit sig långt ner i Afrika innan vi förlorat kontakten med dem. En del av våra storkar övervintrar i Spanien, tillsammans med stora antal andra storkar som drar nytta av t.ex. soptippar och risodlingar där (Brønnvik et al. 2024; Andrade et al. 2025).
Liksom de portugisiska storkarna (Andrade et al. 2025), förekommer det att svenska storkar stannar kvar på vintern som vuxna, trots att de flyttat till Sydeuropa eller Afrika som ungfåglar
När det gäller skillnader i häckningsframgång, så består dock våra slutsatser att den genetiska bakgrunden spelar roll (Olsson 2007, Storkprojektets utvecklingsplan 2020 - 2024). Med tanke på den otydliga populationsstrukturen (Shephard et al. 2013), kan man dock ifrågasätta om mekanismen verkligen är att vår gamla hägnpopulation har nordafrikanskt ursprung. En annan möjlighet är att deras lägre häckningsframgång i det fria beror på att de har en flera generationer lång historia i fångenskap. Det är numera välkänt att djur i fångenskap oavsiktligt selekteras för att klara det livet bra, men de blir samtidigt illa förberedda för ett liv i frihet (Araki et al. 2007; Frankham 2008).
Sedan ca 10 år har vi en habitatmodell för stork i Skåne (Olsson and Bolin 2014). Modellen bygger på storkarnas födosöksbeteende och habitatval under ungmatningsperioden och förutsäger väl storkarnas häckningsframgång över landskapet. Modellen tillåter inte en direkt uppskattning av maximal stabil populationsstorlek (carrying-capacity), eftersom de täthetsberoende effekterna på reproduktionen är svåra att uppskatta, annat än mellan nära grannar som häckar på samma plats. En försiktig uppskattning är dock att det skulle rymmas minst lika många storkar till i Skåne som de 50 – 80 par vi haft de senaste åren.
Detta kan till synes gå stick i stäv med det faktum att storken dog ut i Skåne under första halvan av 1900-talet (Kjellén 1989). Dock bör övriga bidragande orsaker till tillbakagången (se ovan) beaktas och en inte så liten areal våtmarker har restaurerats i Skåne de senaste decennierna. Dessutom är den moderna vallskörden, med slåtter vid den tidpunkt då storkungarna behöver mycket mat, uppenbarligen gynnsam för storkarna (Olsson and Rogers 2009), även om den troligen är negativ för många markhäckande fåglar.
Storkprojektet utgår från habitatmodellen (Olsson and Bolin 2014) då vi väljer ut nya områden för utsättning. Med modellen som stöd och med erfarenhet av dålig häckningsframgång, har vi även sedan flera år gett upp försöken med utsättning i områden med låg förväntad habitatkvalitet i sydvästra och nordvästra Skåne (Figur 1).
Storkarna har en tendens att vilja bo i närheten av andra storkar och de föredrar att bosätta sig i redan färdiga bon (Santopaolo et al. 2013; Dorner and Tietze 2015). Detta leder till att en del av våra häckningsplatser utvecklas till kolonier, med upp till dussinet häckande par, medan det kan vara svårt att etablera nya häckningar på platser där det inte förekommer andra storkar. I vår population ser vi effekter av detta beteende genom ett tydligt negativt täthetsberoende i häckningsframgång. Där det är många par som häckar tillsammans får de ut färre överlevande ungar (Storkprojektets utvecklingsplan 2020).
Den vita storken är en lämplig flagsskeppsart (Bowen-Jones and Entwistle 2002; Jepson and Barua 2015) för våtmarker i södra Sverige; den har en tydlig kulturhistorisk koppling, är en art som väldigt många kan identifiera och som dessutom förknippas med just våtmarker. Tanken på att storken skulle fungera som flaggskepp, eller ”ambassadör”, för våtmarker och dess biologiska mångfald, fanns med redan från projektets start (Karlsson 1989; Larsson 1992).
Under 2025 utsåg UNESCO Sveriges åttonde biosfärområde som har fått namnet ”Storkriket”, just tack vare storkens starka symbolvärde. Det omfattar ett område där Storkprojektet arbetat sedan lång tid i södra delen av Eslövs kommun samt hela Lunds och Sjöbo kommuner. Storprojektet har redan ett etablerat samarbete med administrationen för Storkriket med deltagande på seminarier, gruppvisa överläggningar och gemensamma event.
En farhåga som ibland framförs är att storken som predator kan utgöra en fara för andra sällsynta djur i våtmarkerna, t.ex. groddjur och vadare. Resonemanget bygger på att storken är en generalistisk predator, vars diet inkluderar såväl grodor som fågelungar. Såväl våra egna studier (t.ex. Olsson and Rogers 2009; Olsson and Bolin 2014) som andras (t.ex. Kosicki et al. 2006) bekräftar att storkarna äter en hel del grodor, även om gnagare, daggmask och insekter tycks utgöra en större del. De hotade grodorna, som långbensgroda (Rana dalmatina), lökgroda (Pelobates fuscus), eller grönfläckig padda (Bufotes viridis) är dock antingen huvudsakligen nattaktiva eller förekommer de främst i habitat där storken sällan födosöker.
När det gäller fågelungar tycks dessa utgöra en ytterst liten del av storkarnas föda. Bland ca 3000 tagna byten som observerades under fältstudier i början av 2000-talet i Skåne (Pedersen 2006; Olsson and Rogers 2009; Olsson and Bolin 2014; O. Olsson opubl.) sågs inte någon fågel alls, trots att storkarna ofta födosökte i fågelrika marker, t.ex. längs Klingavälsån och i Kristianstads Vattenrike. Studier från östra Europa, publicerade under de senaste 20 åren visar att fåglar utgör en mycket liten andel av bytena (Kosicki et al. 2006; Milchev et al. 2013; Orłowski et al. 2018; Golawski and Kasprzykowski 2021; Mikula et al. 2024).
Storkprojektet har satt ut nästan 400 vuxna storkar sedan starten. Dessa har släppts som par och efter att de först häckat tillsammans i hägn minst ett år tidigare. Detta är den metod som användes bland annat i utsättningsprojektet i Schweiz (Larsson 1992; Biber et al. 2003). Resultatet av dessa frisläppningar är att populationen gradvis har ökat från inga par alls under perioden 1955 – 1988 (Jönsson 1989), till som mest 80 par 2020.
Ungefär 75 % av de utsläppta vuxna storkarna häckar i frihet efter att de släppts ut, men bara ca 50 % samma år som de släpps och endast ca 35 % tillsammans med den partner de haft sedan tidigare och på den plats där de släpptes. Utsättningarna från de tillfälliga hägnen är mindre framgångsrika än de var från de permanenta hägnen, medan vi fortfarande släppte ut från dem. Det tycks finnas två huvudsakliga anledningar till detta. Den första är, som nämnts ovan, att andra häckande storkar utgör en stor attraktion för par att etablera sig. Därför kan det vara svårt att få det första paret att slå sig ner, trots att de varit på platsen och vant sig vid den under en period (minst några månader, ofta över ett år). Den andra är att vissa par kan vara aggressiva mot grannar och jaga iväg nya par som vill slå sig ner. Detta gör att det är svårt att skapa nya häckplatser, eller att öka från ett till två eller tre par. Vi experimenterar försiktigt med att ha storkarna på plats olika länge innan de släpps, att hålla några storkar kvar i hägnet när vi släpper ut de som ska släppas, och olika utformning och placering av boplattformar.
Sedan 2011 har projektet varje år satt ut mellan 37 och 125 hägnuppfödda ungfåglar under sommaren. Totalt rör det sig om över 1200 ungstorkar som släppts på högsomrarna under dessa 16 år. Samtidigt har ungarna till de fria häckande paren lämnats fria efter ringmärkning och detta rör sig om ytterligare ca 1200 individer. Dessa ungar har alltså varit fria att flytta och nästan samtliga (i snitt 98 % per år) har lämnat Sverige under sensommaren under sitt första år och över 700 av dem har rapporterats utomlands under flyttningen. Sammanlagt har ca 125 ungfåglar återvänt för att häcka och ytterligare minst 50 har varit i Sverige, men inte slagit sig ner. Dessutom dyker det varje år upp ett antal omärkta, vilda storkar och åtminstone ca 30 av dessa har häckat i Sverige de senaste 15 åren (Storkprojektets utvecklingsplan 2025).
Under 2025 var ungefär hälften av de häckande storkarna flyttare. Några av dem var individer som hade flyttat som ungfåglar, men nu övervintrar.
Häckningsframgången bland våra fritt häckande storkar är i stort sett tillfredsställande. Den är ca 1,5 flygga ungar per par, räknat på hela populationen. Den varierar dock med flera faktorer, framför allt habitatkvalitet, genetiskt ursprung och antal lokalt häckande par (Storkprojektets utvecklingsplan 2020) och ett par med bra ursprung, på en bra plats, där det inte är för trångt förväntas få minst 2,0 överlevande ungar i snitt.
Rekryteringen av flyttande ungar tillbaka till den häckande populationen är dock fortfarande för låg; ca 5 % eller drygt 6 % om man räknar in de vilda som tillkommer. För att uppnå en stabil och bärkraftig population behöver rekryteringen öka till ca 20 % av årskullen (Schaub et al. 2005, Storkprojektets utvecklingsplan 2020).
Antalet häckande par 2025 var 54 par, vilket är ungefär lika många som för 10 års sedan. Från 2016 – 2022 låg populationsstorleken på 64 – 80 par, men har alltså åter minskat efter det, trots att vi fortsatt att sätta ut vuxna storkar. Anledningen till tillbakagången är delvis att vi haft färre vuxna storkar att sätta ut, eftersom vi i mycket hög utsträckning släppt ut dem som ungfåglar sedan 2011 och den låga återvändandegraden av ungfåglar har inte gjort att vi fått det tillskott som vi räknat med. En del av minskningen beror även på att 20 icke flyttande storkar fångats in. De senaste åren har fågelinfluensan troligtvis påverkat populationsstorleken. Storkarna är mottagliga för smittan och vi har haft flera individer som dött med konstaterad fågelinfluensa. Dödligheten bland de vuxna storkarna har varit något högre än normalt under de senaste åren, men många av de individer som dör hittas aldrig och därför kan vi inte säkert veta att influensan har varit dödsorsaken.
Sedan 2019 arbetar Storkprojektet med avel och uppfödning i två stora fasta hägn, i Hemmestorps mölla och i Fulltofta, samt utsläppning från ett antal mindre, temporära hägn. Dessutom har vi ett etablerat samarbete med Nordens Ark, där ca 25 avelsstorkar går. Ungarna från dessa transporteras till Skåne och införlivas med övriga årsungar.
Tidigare hade vi ytterligare sex permanenta hägn som nu är nerlagda. De temporära hägnen är placerade runt om i landskapet där habitatförutsättningarna är goda och där vi har etablerat kontakter med markägare och personer som är villiga att stå för storkarnas skötsel i hägnen.
Storkprojektet har en projektledare och en biträdande projektledare, med en sammanlagd arbetstid på 120 % av heltid. Till detta kommer ett nätverk av ca 70 volontärer som står för en mycket stor del av det praktiska arbetet med matning och skötsel i hägnen och en del av fältkontrollerna. Sammanlagt uppgår volontärernas arbete till motsvarande ca 300 % av heltid per år. Volontärerna får reseersättning och ersättning för eventuella utlägg, men inga arvoden för arbetet de lägger ner.
Den stora majoriteten av årskullarna som föds i hägnen släpps ut i slutet av juli eller början av augusti och får sedan flytta. Även ungarna som föds i det fria får flytta fritt, efter att de ringmärkts. Detta innebär alltså att vi maximerar de flyttande årskullarna, men att vi har få att släppa ut som vuxna, vilket bidragit till att populationen minskat under senare år, särskilt som få ungar återvänder.
Med tanke på detta bör vi överväga att hålla kvar något fler ungfåglar i hägnen, för att sedan släppa ut dem då de är vuxna och bildat par. Inte desto mindre vill vi släppa iväg minst 100 ungfåglar per år.
Vuxna par som är redo att släppas bör sättas ut från temporära hägn i lämpliga miljöer, som sökts upp i god tid i områden med bra habitatkvalitet och där kontakt tagits med markägare. I ett sådant område kan ett temporärt hägn byggas och används för utsättning under några år. Paren bör komma på plats året innan de ska släppas ut så de häckar en gång i hägnet. Ett eller två par kan släppas per år och i bästa fall stannar de kvar och häckar på platsen. När två – tre par är etablerade kan hägnet monteras ner och flyttas till en annan plats.
För att paren ska stanna kvar och häcka är det troligen viktigt att de känner sig trygga och uppfattar miljön som gynnsam. Finns det redan storkar på platsen så verkar förutsättningar för att de ska stanna bättre, såvida de nya storkarna inte motas bort av de som redan finns där. När de första paren släpps ut är det därför troligen extra viktigt att det finns storkar kvar i hägnet, som inte släpps ut.
En annan viktig faktor är att det finns tillräckligt med lämpliga boplatser. Storkarna bygger på sina bon varje år så ett helt nytt bo är troligen inte optimalt. Att bygga ett bo från grunden är ett stort arbete för dem och därför tar storkar gärna över redan färdiga bon. Av denna anledning är det viktigt att de boplatser vi sätter upp är attraktiva för storkarna, men vi är ännu inte helt säkra på hur den mest attraktiva boplatsen ser ut. Bobalen ska troligen vara påbörjad och möjligen lockar de mer om man stänker ner dem med kalkfärg, så att de ser begagnade ut. Vi kommer därför att experimentera med detta under de kommande åren.
Även i lämpliga områden där vi ännu inte har möjligheten att sätta ut storkar är det lämpligt att sätta upp boplattformar, i samarbete med markägare. Särskilt gäller detta i områden som ligger inom några få kilometer från aktiva häckningsplatser, eftersom sådana områden har störst chans att bli upptäckta av storkar som vill slå sig ner. Här kommer vi att på samma sätt experimentera med olika utformningar av boplatserna för att inom några år förbättra kunskapen.
De storkar som är uppfödda i hägn och som vi släpper ut som vuxna i par, flyttar i princip aldrig, eftersom deras beteende att stanna är fixerat och inte ändrar sig hos vuxna. Dessa individer behöver därför stödutfodring när det är vinterförhållanden och så länge vi släpper ut vuxna fåglar kommer detta behov att kvarstå. Stödutfodringen sker bara vid de stora permanenta hägnen, samt vid Flyinge Kungsgård.
En del flyttare väljer att stanna när de blir vuxna, men eftersom de har erfarenhet av att flytta är det tänkbart att de kan dra sig söderut om de skulle behöva. I en varmare framtid med mildare vintrar är det fullt tänkbart att storken kommer att ha ett flexibelt flyttbeteende och stanna så länge de kan, men röra sig med vinterförhållandena som en del andra arter. Dessa storkar, som inte är utsläppta som vuxna, borde därför inte behöva stödutfodras. Problemet är dock inte aktuellt ännu, utan först då de utsläppta storkarna är borta.
Storkprojektet samverkar gärna med markägare och myndigheter för att uppmuntra eller initiera våtmarksrestaurering. Under 2018 gav projektet tillsammans med Länsstyrelsen i Skåne ut en folder om våtmarksrestaurering som riktade sig till markägare.
Resultatet av utsättningarna följs upp kontinuerligt genom regelbundna besök i fält under häckningstid och kontroll av övervintrande individer vid vintermatningen. Under våren läggs även mycket kraft på att observera och identifiera återvändande ungfåglar. Efter släppet av ungfåglarna i juli och augusti kontrolleras de individer som möjligen dröjer sig kvar kring hägnen. Flockarna som rör sig runt i landskapet och sträcker ut längs kusten observeras dock i högre omfattning av fågelskådare, som då rapporterar via Artportalen.
Samtliga ungar ringmärks i bona och rapporteras till Ringmärkningscentralen. Även samtliga storkar i hägnen är ringmärkta och rapporterade. Storkarna i hägnen har daglig tillsyn och får mat en gång per dag. Sjuka storkar tas till veterinär.
En stambok förs över alla storkar i projektet, både i hägn och i frihet.
Påträffade döda individer skickas till Naturhistoriska Riksmuseet, eller om det råder tveksamhet om dödsorsak till SVA för analys.
Storkprojektet står inför tre huvudsakliga risker: ohållbart låg framgång, ohållbar ekonomi och sjukdom bland storkarna.
Framgången med utsättningarna av vuxna har i stort sett visat sig tillräcklig, men metoder för att förbättra den ska undersökas. Hoten mot utsättningsframgången är dels för få vuxna fåglar att släppa och dels att vi inte skulle kunna lokalisera nya platser för utsättning. Båda dessa hot bedöms vara av rimlig storlek och riskerna med dem hanterbara.
Framgången med utsättningen av ungfåglar och deras flyttning har varit över förväntan och vi ser för närvarande inget konkret hot mot detta. Däremot är framgången för återvändarna ännu för låg och detta utgör ett reellt hot mot projektets långsiktiga hållbarhet. Flyttningen söderut kom igång av full kraft när tillräckligt många fria (minst 100) ungfåglar fick möjligheten att flytta. En förhoppning är att nordflyttningen också kommer att nå en tröskel där det är så många som flyttar över Östersjön på våren att det är lätt för ytterligare individer att följa med. Risken att detta inte kommer att hända är påtaglig, men vi anser att projektet kan vara uthålligt i flera år till på nuvarande nivå.
Häckningsframgången är acceptabel och förväntas förbättras efter hand som de fria storkarna får allt bättre genetisk uppsättning. Ett hot mot detta är att storkarna samlar sig i för stora kolonier, vilket sänker häckningsframgången. För att motverka denna ansamling är satsningen på de temporära hägnen viktig och även satsningen på att få upp bra boplatser i lämpliga häckningsmiljöer. För närvarande betraktar vi denna risk som hanterbar och följer upp resultaten av de temporära hägnen och nya boplatser.
Kraftigt försämrad ekonomi, så att vi inte längre kan anställa projektledare, eller täcka övriga driftskostnader är alltid ett hot. Likaså vore det katastrofalt för projektet om volontärernas stora arbetsinsats uteblev. Erfarenheten hittills är att projektets ekonomi har varit flytande på en mer eller mindre konstant nivå över åren, men från källor som varierat över tid. Vi hanterar denna risk framför allt genom att ständigt arbeta med att söka bidrag från många olika källor och ser risken som hanterbar. Hittills har vi även haft mycket god tillgång på volontärer, även om det är precis så det räcker till när ungarna i hägnen behöver matas som mest intensivt. Arbetet med att hitta nya volontärer och uppmuntra de som är aktiva pågår ständigt och vi bedömer att risken för en radikal försämring här är hanterbar.
Fågelinfluensan är ett påtagligt hot sedan flera år tillbaka. Hittills har vi sluppit utbrott i hägnen, genom att vi vidtagit alla rekommenderade skyddsåtgärder vid matning och fodertransport. För de fria storkarna är hotet troligen större, men är i nuläget svårbestämt. De flyttande storkarna kan vi inte alls påverka och vi vet att för närvarande (december 2025) förekommer ett stort utbrott i Spanien med hundratals döda storkar. Vid stödutfodringen försöker vi hantera risken genom att mata på ett så säkert sätt som möjligt och vara vaksamma på fåglar med sjukdomssymtom.
Storkprojektet kan betraktas som färdigt och avslutas då vi har en stam av flyttande storkar som ersätter sig själva och som har ett visst utbyte med grannländerna. Ett exakt mål, formulerat som antal häckande par, är troligen inte meningsfullt, men stammen bör vara stor nog för att klara så kallade ”störningsår” då populationen kan minska kraftigt mellan ett år och nästa (se t.ex. Kjellén 1989). En lämplig populationsstorlek ligger troligen närmare 100 häckande par.
Storkprojektet kan också bedömas som omöjligt och därför avslutas. Detta bör kunna bli aktuellt om återvändandegraden inte stiger väsentligt över 10 % per årskull inom ett antal år. Snarare än att fatta ett beslut om ett absolut årtal som brytpunkt, avser vi att noga följa upp utvecklingen avseende återvändande och de övriga hoten som beskrevs i riskanalysen och vara beredda på olika utfall.
Då beslut fattas om att projektet ska läggas ner har vi att hantera de storkar som finns i hägnen och de som övervintrar i det fria vid tillfället. För närvarande är de ca 100 i de skånska hägnen, men detta antal kommer att minska efter hand och vid en eventuell nedläggning borde samtliga kunna få plats i ett hägn. De kvarvarande storkarna då måste fortsätta att ha tillsyn och mat dagligen så länge de lever, om inte beslut fattas att samtliga flygdugliga kan släppas fria.
Storkprojektet är ett samarbete mellan Naturskyddsföreningen i Skåne och Skånes Ornitologiska Förening. Båda föreningarna utser fyra representanter vardera till en ledningsgrupp (LG) för projektet. Till LG knyts en projektledare och en biträdande projektledare på tillsammans 120 % tjänst.
Kompetensen inom LG är mycket hög inom den biologiska sektorn. Ordförande för LG har en masterexamen i zooekologi och innehar en tjänst som miljöstrateg och processledare för ett kommunalt program för ekologisk hållbar utveckling. En ledamot är docent i ekologi och lektor i bevarandebiologi på Lunds universitet. Vederbörande har forskat om storkarna i Sverige och publicerat flera vetenskapliga artiklar om dem, bland annat en habitatmodell och analyser av häckningsframgången. Han har även varit projektledare för Storkprojektet under åren 2001 – 2008.
Vidare sitter en veterinär med specialistkompetens i oftalmologi i LG och ytterligare veterinärer adjungeras till LG inför särskilda delprojekt såsom ägglysning och analys av okläckta foster mm.
Två ledamöter har akademisk examen, FK, i biologi. En var yrkesverksam inom miljövårdsforskning med kontakter till myndigheter och organisationer och har praktisk erfarenhet av storkprojekt i Tyskland och Schweiz och var projektledare under Storkprojektets allra första 10 år med start 1979. En har bakgrund som kommunal miljöchef och senare djurparkschef och har juridisk kompetens samt behörighet i försöksdjurhantering, en kompetens som delas med ytterligare två av ledamöterna i LG. En ledamot är civilingenjör i teknisk fysik, teknologie licentiat i datalogi, med kunskaper i företagsekonomi och har arbetat som datakonsult och adjunkt i datavetenskap.
Länsförbundets ordförande för Naturskyddsföreningen i Skåne har en plats i LG. Vederbörande är ämneslärare i biologi, geovetenskap och kemi och är verksam som kommunal miljöpedagog. För övrigt har LG egna resurser för uppdatering av hemsida, genomförande av ringmärkning med behörighet för tre ledamöter, varav två också har behörighet att köra skylift. Fältarbeten som inventering och ringavläsning i fält, montering av boplattformar, hägnbyggen, underhåll och kommunikation med allmänheten till exempel vid mässor genomförs av ledamöter ur LG, ofta tillsammans med några av Storkprojektets mer ca 70 aktiva volontärer.
En 1,2-tjänst som projektledare delas av två personer. En har naturbruksgymnasium med djurvård och djurparksinriktning med erfarenhet av inventeringar av hotade arter åt olika myndigheter samt som djurvårdare med ansvar för bland annat fåglar på djurpark. En har gått yrkeshögskola om ekosystemtjänster och naturbaserade lösningar inom samhällsutvecklingen, planering, projektering och anläggning av naturbaserade lösningar, GIS analys och våtmarkernas funktion och värdering av dess ekosystemtjänster.
Till LGs möten adjungeras externa kompetenser vid behov. Till det senaste mötet om fågelinfluensa adjungerades en biträdande smittskyddsläkare, disputerad inom medicinsk mikrobiologi med vetenskaplig zoonosprofil. Han har bland annat lett en svensk polarexpedition till Kommendörsöarna i Beringshav, som del i ett multinationellt samarbete för att kartlägga fågelinfluensa hos flyttfåglar. Han är också naturfilmare och -fotograf och därigenom knuten till Storkprojektet.
Utsättningsprogram för Storkprojektet Version 2026-02-27
