Storkprojektets målsättning är att återetablera en livskraftig, flyttande population av vit stork i Skåne. Det innebär en storkstam som är stabil, uppför sig på ett för arten normalt sett, samt är oberoende av stödutfodring. Detta betyder att stammen på sikt varken ökar eller minskar, att den övervintrar utanför Skåne, samt att det finns tillräckligt med föda i landskapet under häckningssäsongen.
Under 1700- och 1800-talen var storken mycket vanlig i Skåne, men efter år 1900 minskade den stadigt. Sista paret häckade 1954 och året därpå klassificerades storken som nationellt utdöd. De viktigaste orsakerna bakom försvinnandet var minskad häckningsframgång, ökad dödlighet i vinterkvarteren, samt eventuellt emigration till angränsande länder. Storkprojektet i Skåne startade 1989. Denna utvecklingsplan är en uppföljning av ”Utvecklingsplan 2020–2024 Storkprojektet”. Tidigare utvecklingsplaner är antagna 2005, 2013 och 2020. I denna plan, 2025–2029, analyseras nuläget samt presenteras åtgärder och mål under denna period. Avslutskriterier, avvikelser, samt en plan för projektets avveckling diskuteras. Efter femårsperioden bör en förnyad analys göras för att bedöma hur storkstammen utvecklas. Om rekryteringen av flyttande ungfåglar och immigrerande storkar från utlandet blir tillräckligt stark, är det möjligt att påbörja avvecklingen av projektet. Avvecklingen inleds när bedömning görs att den flyttande stammen tillväxer snabbt nog för att vara oberoende av stödåtgärder.
De viktigaste åtgärderna under kommande etapp är:
Storken invandrade troligen till Skåne på 1400-talet. Då hade landskapet öppnats upp i sådan utsträckning att storkarna kunde trivas. När befolkningen ökade växte ett småbrutet, mosaikartat jordbrukslandskap fram, genomkorsat av åar och små vattendrag. Vidsträckta våtmarker dominerade landskapsbilden. I denna miljö fanns det gott om föda och under 1700-talet var storken en mycket vanlig häckfågel i Skåne. År 1856 inträffade ett katastrofår i hela Europa och till kolonin i Örups almskog återkom endast fem fåglar av de 80 par storkar som häckat där tidigare. Efter denna krasch återhämtade sig den skånska stammen aldrig.
Figur 1. Populationsutveckling och häckningsframgång hos svenska storkar 1917–2024. De gröna symbolerna är antalet häckande par (vänstra y-axelns skala) och de bruna är antalet överlevande (flygga) ungar per par (högra y-axelns skala).
Under senare hälften av 1800-talet inleddes omfattande jordbruksreformer för att öka matproduktionen. Åtgärder vidtogs för att öka mängden åkermark; våtmarker dikades ut, åar och bäckar rätades och sjöar sänktes. Torrläggningen av jordbrukslandskapet gjorde att mängden grodor, insekter, sorkar och andra bytesdjur minskade i antal. Kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel bidrog ytterligare till reducerad artrikedom och försämrad bytestillgång för storken. I Skåne försvann omkring 90 procent av våtmarkerna – en utveckling som är typisk för hela Västeuropa.
När infrastrukturen byggdes ut skapades ytterligare problem. Luftledningar kom att bli det huvudsakliga dödshotet mot storken som kolliderar med dem eller bränns ihjäl när de kommer åt oisolerade delar. Unga storkar råkar mer illa ut, men även bland äldre storkar utgör ledningarna det främsta dödshotet. Även vägar och järnvägar utgör problem och det är inte ovanligt att storkar blir påkörda.
Vid 1900-talets början fanns troligen omkring 100 par storkar i Skåne, men först 1917 började man räkna dem. Då fanns 34 par och 1954 häckade det sista paret från den ursprungliga stammen (Fig. 1). I Danmark dröjde det ytterligare 50 år innan storken dog ut, vilket visar hur förändringar i en arts livsvillkor slår hårdare mot populationer i kanten av utbredningsområdet. Under 1917–1954 var häckningsframgången cirka 1.5 ungar/par/år. Det är lågt men kan inte förklara hela minskningen (Fig. 1). Troligtvis handlade det även om att ungarna, när de återvände för att häcka, bosatte sig utanför Skåne, samt att även häckningspar emigrerade till andra platser. Eftersom den Nordvästeuropeiska storkpopulationen hade minskat så kraftigt (Belgien förlorade t.ex. sina storkar redan 1895), och det därmed fanns gott om lediga boplatser, så är det tänkbart att svenska storkar stannade innan de korsade Östersjön på väg norrut. Samtidigt drabbades Afrika av svår torka vilket gjorde att födan i vinterkvarteren minskade och dödligheten hos storkarna ökade. Det var alltså troligen en kombination av faktorer som orsakade storkens försvinnande från Sverige. Under 1980-talet vände utvecklingen i Skåne och arbetet med att restaurera och nyskapa våtmarker tog fart. Nu skapades förutsättningar för häckande stork och 1989 startade Storkprojektet. Syftet var att hjälpa storken tillbaka till Skåne. Tio år tidigare hade IVL i Aneboda i Småland börjat föda upp storkar som nu togs till Skåne och blev avelsbas i projektet.
Arbetsmetoderna hämtades ursprungligen från de schweiziska och holländska storkprojekten. De byggde på att föda upp storkar, släppa ut etablerade par, informera, samt förbättra livsmiljön. Idag består projektets arbete av följande delar:
Uppfödning och utsläpp av årsungar
Den förmodligen viktigaste metoden för att det ska etableras en flyttande stam av häckande storkar är att sörja för en maximal årlig höstflyttning av ungfåglar. Detta möjliggörs genom att släppa ut ett stort antal flygfärdiga ungfåglar från hägnen som kan flytta tillsammans med ungar som har fötts i frihet (Fig. 2). När dessa individer återvänder efter ca 3 år för att häcka kan de bygga upp en flyttande stam parallellt med den stationära. På sikt kan den stationära stammen ersättas av den flyttande. Storskaliga utsläpp av ungstorkar har genomförts sedan 2011 och vi kan konstatera att flyttningen söderut går utmärkt (Fig. 2). Däremot är återvändandegraden till Skåne fortfarande låg, men också skiftande mellan åren. För att få så många ungar som möjligt som kan flytta iväg strävar projektet efter att intensifiera uppfödningen i hägn så långt möjligt. Detta har varit mer framgångsrikt vissa år än andra, men erfarenheterna från de senaste åren gör att vi bör kunna öka ungproduktionen något.
Infångning av ej flyttande årsungar
Eftersom ettåriga storkar normalt inte vistas i häckningsområdet, samt att det finns risk att de skulle störa de häckande paren, fångas årsungar som inte har flyttat och placeras i hägnen. Detta görs vintertid genom att mata in dem.
Infångning av häckande stationära par
Vissa häckande men stationära par bör fångas in efter hand. Häckningsframgången blir låg på häckningsplatser där många par trängs (se nedan) och de stationära storkarna tränger förmodligen undan flyttande storkar när dessa återvänder på våren. En del av de stationära storkarna är dessutom av den gamla hägnuppfödda stammen och har lägre häckningsframgång och flyttbenägenhet (se nedan). Genom att fånga in sådana par kan de istället användas som fosterföräldrar i hägnen åt ungar av nordosteuropeiskt ursprung.
Figur 2. Övre delen visar antalet ungfåglar som varit fria att flytta och som lämnat Sverige under normal flyttsäsong (slutet av juli – augusti), mellan 2007 och 2024, och hur många av dessa som rapporterats observerade utomlands. Undre delen visar hur stor procentandel av våra egna ungar från varje årskull som återkommit (ljusröda staplar) eller återkommit och häckat (ljusgröna). De övre, mörka delarna av staplarna är nytillkomna utländska storkar. Individer som är med i de gröna staplarna är även med i de röda. Varje individ är bara med det året som de först dyker upp och sorteras in under sitt födelseår. För omärkta storkar vet vi naturligtvis inte födelseåret, men har antagit att de är tre år gamla då de kommer, så att de som har födelseår 2022 är de som sågs 2025.
En liten andel av de ungar som fötts upp i hägn släpps inte ut. När dessa individer blir häckningsmogna placeras de så att de inte går ihop med nära släktingar, men får i övrigt bilda par spontant. När de häckat framgångsrikt två gånger tillsammans så släpps de ut. Paret har då ett starkt band till varandra och det har konstaterats att de, åtminstone i en kontrollerad miljö, är bra föräldrar. Par med häckningserfarenhet från hägn släpps ut i början av mars, dvs. i god tid innan äggläggningen. De släpps ut från särskilda utsläppshägn som beskrivs nedan. Dessa storkar flyttar normalt inte på hösten eftersom de vistats i hägn under flera vintrar. Däremot producerar de ungar som kan flytta, samt bidrar till att bygga upp en stationär stam som agerar ”lockbete” för vilda storkar som besöker Skåne. Särskilt viktigt är det att släppa ut storkar på de platser där det finns ett fåtal (1–2) etablerade par, för att minska risken att häckplatsen blir helt utan storkar igen.
Uppförande av utsläppshägn
För att öka storkstammens utbredning i Skåne används s.k. utsläppshägn varifrån par släpps ut på nya lokaler i samarbete med privatpersoner. Hägnen rymmer ca 4–8 storkar och de par som ska släppas ut senare flyttas till hägnen i så god tid att de först häckar ett år i hägnet på den plats de ska släppas. På våren, när paren släpps ut, finns andra storkar kvar i hägnet för att öka chanserna att paren ska stanna och börja häcka. När minst två-tre par har etablerats på en plats kan resterande storkar flyttas till andra hägn och hägnet monteras ner. Platserna för utsläpp väljs utifrån habitatkvaliteten i det omgivande landskapet enligt kartan i figur 3.
Sätta upp boplattformar
Det finns få naturliga platser där storkar kan häcka. En nödvändighet är därför att sätta upp särskilda boplattformar i tillräcklig omfattning. Dessa sätts upp såväl på platser där storkar släpps ut, samt på andra platser som anses lämpliga, där storkar kan tänkas etablera sig spontant. För att förbättra möjligheterna för nyanlända storkar att etablera sig är det lämpligt med flera lediga plattformar på varje plats och det
Figur 3. Förväntad häckningsframgång (habitatkvalitet) enligt en habitatmodell som tagits fram av Lunds universitet. Skalan är relativ, så att där värdet är 1 är den förväntade häckningsframgången 40 % högre än där det är 0,5. Områden som är grå har så pass lågt värde att projektet inte bör fokusera på att etablera fler storkpar där.
Samtliga storkar som föds i Skåne, samt enskilda vilda storkar, ringmärks. Ringmärkningen ger storken en identitet och gör det möjligt att följa storkarnas rörelser. Varje stork har en officiell metallring med ingraverat nummer på det högra benet och en tilläggsmärkning på vänstra benet. Tre olika varianter har använts under projektets gång:
De storkar som övervintrar i Skåne stödutfodras när det är så kallt att de inte kan hitta mat i naturen. Detta är den enda utfodring som sker utanför hägnen och de fria storkarna måste helt på egen hand klara av att föda sig och sina ungar under den tid då de normalt hade vistats i Skåne. Häckningsframgången avspeglar landskapets kvalitet.
Verka för förbättrad livsmiljö för storken
Även om det redan finns bra storkhabitat på många håll i Skåne så behöver arealer med hög kvalitet ökas och kvaliteten inom vissa områden höjas. Detta kan ske genom restaurering av våtmarker och liknande åtgärder. Storkprojektet har tillsammans med Länsstyrelsen i Skåne tagit fram en informationsbroschyr riktad till markägare som vill förbättra förutsättningarna för stork på sina marker. Närhelst tillfälle ges bistår Storkprojektet aktörer som planerar naturvårdsåtgärder (markägare, vattenråd, etc.) med rådgivning för att dessa åtgärder ska ge maximal nytta för storkarna.
Dialog med elnätbolag
Luftledningar utgör det största direkta dödshotet mot storkar. Därför krävs att sådana, i närhet av storkbon, förses med s.k. fågelavvärjare, eller ännu hellre markförläggs. I detta sammanhang förs diskussioner med flera elnätbolag inom Skåne. Storkarnas problem med kraftledningar är dock väl så stort i andra länder i Europa och vi vet att många av våra storkar omkommer i kollisioner med ledningar utomlands. Detta är dock inte en fråga direkt för projektet, utan snarare något som BirdLife borde arbeta med inom Europa.
Informera om projektet, storken och dess livsmiljö
Varje år arrangerar Storkprojektet publika aktiviteter för allmänheten på olika platser i Skåne. Majoriteten äger rum vid hägnet i Fulltofta, men det största arrangemanget, Storksläppet, genomförs i juli vid Hemmestorp. Utöver detta genomförs föredrag och guidningar vilka förutom spridning av information genererar inkomster till projektet.
Samarbete med andra aktörer
Storkprojektet samarbetar med seriöst arbetande aktörer för uppfödning av storkar i hägn, t.ex. Nordens Ark. Information om projektet och dess verksamhet ges till kommuner och andra viktiga bidragsgivare.
Figur 4. Utgångsläge vid Storkprojektets start (vänster) och nuvarande situation (höger) för olika ekologiska (övre) och sociala (undre) värden. Lågt värde (1) indikerar ett dåligt tillstånd och högt (5) ett önskvärt. Mörkare grönt indikerar att faktiska mätvärden finns, medan ljusare grönt visar att en uppskattning gjorts.
Storkprojektet har sedan 2022 ett samarbete med Society for Ecological Restoration (SER). Som en del i detta arbete har vi utvärderat situationen inom det område som kandiderar till Biosfärsområde, det s.k. Storkriket. Utgångsläget då Storkprojektet startade jämförs med nuvarande situation, genom att använda oss av SER:s ekologiska återhämtningshjul och sociala nyttohjul (Fig. 4). Analysen visar att området har återhämtat sig på väsentliga sätt under dessa ca 35 år. Vår bedömning är att Storkprojektet bidragit direkt i flera fall och indirekt i andra, till denna positiva utveckling. Storkriket ligger i Eslövs, Lunds och Sjöbo kommuner inom Kävlingeåns och Klingavälsåns avrinningsområde. Storkprojektet har varit aktivt inom detta område sedan projektstarten och i dess östra del finns mycket värdefulla storkhabitat, framför allt längs Klingavälsån, kring Karup, Illstorp, Hemmestorp, Tvet och Vombs ängar. Utöver utsättning av storkarna har projektet bidragit bland annat med markägarkontakter, kunskapsspridning och information om våtmarker i allmänhet och storkens livsmiljö i synnerhet. Inte minst det mycket aktiva volontärarbetet de senaste 15 åren har varit positivt på många sätt.
Storkprojektet drivs som ett samarbete mellan Naturskyddsföreningen i Skåne och Skånes Ornitologiska Förening. Samarbetets former regleras i ett avtal. Naturskyddsföreningen är huvudman och har det ekonomiska ansvaret för projektet.
Ledning
En ledningsgrupp bestående av fyra ledamöter från vardera föreningen beslutar om övergripande frågor som rör projektets arbete och utveckling. Ordförande och vice ordförande för Storkprojektet utses i samråd mellan ledningsgruppen för Storkprojektet och föreningarnas styrelser.
Projektledare
En person är anställd som projektledare och en som biträdande projektledare. Arbetsgivare är Naturskyddsföreningen i Skåne. Projektledaren närvarar vid ledningsgruppens möten.
Volontärer
Ett 70-tal volontärer deltar på regelbunden basis i projektets verksamhet. De är försäkrade genom huvudmannen och har rätt till reseersättning.
Ekonomi
Naturskyddsföreningen i Skåne och Skånes Ornitologiska Förening bidrar årligen till projektets finansiering enligt ett avtal mellan föreningarna. En stor del av projektets ekonomi bygger därutöver på bidrag från kommuner, stiftelser, privatpersoner och företag. Även donationer av olika slag har under de senaste 10 åren varit betydande. Sammantaget har detta lett till att projektet har haft en ekonomi i balans under den gångna femårsperioden och kan förväntas ha det även under den kommande.
Löpande uppföljning och utvärdering
Projektet ska årligen följas upp och utvärderas, så att kontinuerliga justeringar av verksamheten kan genomföras. Genomförda åtgärder under året, tillsammans med följande nyckeltal ska ingå i årsrapporten:
När målsättningen för Storkprojektet har uppnåtts inleds avvecklingen. Men beslut kan också fattas om att lägga ner projektet i förtid. Avveckling kan ske antingen för att projektets mål är uppnått eller för att utvecklingen är så dålig att förutsättningarna för att nå målet bedöms som ouppnåeliga.
Analys av nuläget och prognos för framtiden
Utvecklingsplanerna från 2005 och 2013 byggde på projektioner av populationsutvecklingen, vilket i sin tur byggde på en kombination av dataanalyser och ett flertal antaganden om parbildning, överlevnad, flyttning och etablering.
I 2019 års plan presenterades en fördjupad dataanalys och en scenarioanalys, istället för en projektion, eftersom de tidigare projektionerna visat sig vara överoptimistiska. Scenarioanalysen visade att om inte ungfåglarna överlever och återvänder i tillräcklig omfattning kommer det att bli svårt för den svenska populationen att bli stabil. Här uppdaterar vi med en analys av flyttningen och återkomst av ungfåglar, men analysen av häckningsframgången som gjordes i förra planen gäller i stort sett fortfarande och för detaljer hänvisar vi till den.
Då projektet startade i Skåne var i stort sett alla storkar avkommor till den grupp som importerats från Schweiz 10 år tidigare. Ursprunget till dessa storkar är inte Nordosteuropeiskt, utan huvudsakligen Nordafrikanskt (Algeriet) och delvis Centraleuropeiskt. Dessa storkar är framför allt uppfödda i hägn, vilket ökar överlevnaden och därmed populationstillväxten, men även leder till att de slipper undan de kraftiga selektionstryck som flyttning och överlevnad i frihet under de första åren innebär. Detta kan dessutom leda till att populationen selekteras för ett liv i hägn, snarare än i det vilda, vilket på sikt kan skapa problem.
Under årens lopp har många vilda storkar invandrat spontant och häckat i Skåne, oftast tillsammans med projektstorkar, men ibland i helt vilda par. Vi antar att dessa storkar är av Nordosteuropeiskt (NOE) ursprung. När två vilda storkar häckar tillsammans räknar vi deras ungars ursprung också som helt (100 %) NOE och om de häckade med en individ av den hägnuppfödda stammen så räknar vi ungarnas ursprung som till hälften (50 %) NOE. Eftersom vi har en komplett stambok på alla storkar som fötts i projektet, från och med att en individ importerats eller invandrat, så kan vi beräkna alla individers grad av NOE ursprung (Fig. 5). En unge till en förälder med 100 % NOE ursprung och en annan med 50 % räknar vi som 75 % NOE ursprung och så vidare, det vill säga ungens ursprung beräknas som medelvärdet av föräldrarnas.
Figur 5. Andel Nordosteuropeiskt ursprung hos storkarna i hägn (övre) och i frihet (undre) födda sedan 1989. För varje individ beräknas denna siffra som medelvärdet av föräldrarnas och en individ från de storkar som importerades från Schweiz på 1980-talet tilldelas ett värde på 0 och de som är vilda eller importerats från Polen räknas som 1. Cirklarnas storlek motsvarar antalet individer och kurvan med de grå punkterna är medelvärdet för varje år.
De spontant invandrade storkarna ledde till en försiktig ökning av NOE ursprung i populationen redan under 1990-talet, både bland ungar som föddes i hägn och i frihet (Fig. 5). Tre grupper om 44, 19 och 30 storkar importerades från Polen under 2004, 2009 och 2019. Under 2008 gjorde vi oss av med ca 40 storkar i hägnen som helt saknade NOE ursprung. Dessa åtgärder ledde en kraftig ökning av andelen NOE ursprung i population, särskilt i hägnen. Under vintrarna 2009–2010 och 2020–2021 fångades fria storkar utan NOE ursprung in till hägnen, vilket ledde till en förbättring av den fria stammen, men samtidigt till att ungar utan NOE ursprung föddes i hägnen. Framöver kommer vi inte att låta storkar utan NOE ursprung häcka i hägnen och kommer därmed att öka denna andel ytterligare.
Sedan 2011 har så gott som samtliga ungfåglar som fötts i det fria lämnats fria efter ringmärkningen och de allra flesta ungarna som fötts i hägnen har släppts ut i en stor grupp. Detta är det s.k. Storksläppet i slutet av juli varje år. Det har visat sig att om det under sensommaren finns minst ca 100 friflygande ungar, födda i frihet eller utsläppta från hägnen, så flyttar i stort sett alla dessa iväg (Fig. 2). Mindre än 5 % av ungfåglarna flyttar inte, och de fångas i så fall in under vintern. Det genetiska ursprunget (NOE eller inte) har en viss betydelse för att benägenheten att flytta, men i praktiken spelar detta en marginell roll när de blir tillräckligt många – då flyttar nästan alla ändå. Under vissa år har nästan hälften av de utflyttade ungfåglarna rapporterats under flyttningen eller övervintringen utomlands, men rapporterna har minskat något de senaste åren. De flesta rapporterna är från Europa, men några också från Afrika. Dessa rapporter visar att våra ungfåglar följer den östliga såväl som den västliga flyttvägen. Fler rapporter är från den västra rutten, men detta kan mycket väl bero på att det rapporteras flitigare från Västeuropa.
Totalt har 175 av våra ungar återvänt till Sverige efter flyttning genom åren och 113 av dessa etablerat sig som häckande fåglar i den svenska populationen (Fig. 2). Andelen återvändare varierar mycket mellan olika årskullar och medan vissa årskullar har en återvändandegrad på över 10 %, så ligger andra betydligt lägre. Exakt vad som styr återvändandet kan vi bara spekulera om, men det är självklart att Östersjön utgör ett hinder på vägen norrut och det är mycket troligt att om det hade funnits en ström av andra storkar som flyttar till Sverige hade det gett draghjälp åt den som ska norrut för första gången. Än så länge är återvändandet lägre än vad som skulle behövas för en självbärande population (10 – 15 %), men med tanke på att populationerna i Danmark och Tyskland ökar (se nedan), så finns det gott hopp om att siffran kan öka inom några år. En mycket positiv trend under de senaste ca 10 åren är att uppskattningsvis 44 utländska storkar har kommit till de skånska storkarnas häckningsplatser. Så många som 30 av dessa har etablerat sig och häckat i vår population (de mörka delarna av staplarna i figur 2), antingen tillsammans med projektstorkar eller i helt vilda par. Enstaka av dessa fåglar är ringmärkta med utländska ringar (Danmark eller Tyskland), men resten är omärkta och därför är siffrorna något osäkra, eftersom vi inte kan skilja de omärkta åt.
De skånska frilevande storkarnas häckningsframgång är relativt låg och så har det varit under större delen av projektets historia. Tidigare analyser har visat att det framförallt är fem faktorer som avgör storkarnas häckningsframgång: habitatkvaliteten kring häckningsplatsen, antalet häckande par på häckningsplatsen, om det förekommit lyckad häckning på platsen föregående år, individernas genetiska ursprung och parets häckningserfarenhet.
Måttet på habitatkvalitet är en avståndsviktad, summerad areal av fuktiga betesmarker och våtmarker inom radie av upp till 12 km från boplatsen och bygger på hur storkarna generellt rör sig landskapet och söker föda. Figur 5 visar en karta över Skåne med denna habitatkvalitet. Där habitatkvaliteten är 1, enligt skalan i figuren, får storkarna ca 40 % fler ungar än där kvaliteten är 0,5.
Tidigare analyser visade att på häckningsplatser med många par storkar får varje par färre ungar, än där det finns få par. Dessutom är risken för att de helt ska misslyckas högre där de har många grannar. Detta beror troligen på en kombination av konkurrens om födan i landskapet och att det kan bli bråkigare där det finns många par. Inte desto mindre är det en positiv faktor för häckningsframgången om det föregående år föddes överlevande ungar på platsen. Föräldrarnas genetiska ursprung spelar också en stor roll. En (allt mindre) del av våra storkar är ättlingar till den första grupp som projektet startades med och som importerades från Schweiz, dit de kommit från Algeriet. Ju mer av föräldrarnas gener som kommer från dessa storkar, desto större är risken att de helt misslyckas med häckningen. Våra storkar som är ättlingar till spontant invandrade storkar, eller storkar importerade från Polen, har betydligt bättre chans att lyckas. Slutligen ökar chansen för en lyckad häckning med parets gemensamma häckningserfarenhet.
Den vita storken finns tillsammans med flera andra våtmarksfåglar upptagen under EU:s fågeldirektiv bilaga 1 över särskilt skyddsvärda arter för vilka medlemsländerna har ett gemensamt ansvar att skydda och bevara, samt för vilka åtgärder skall vidtas för att säkra ett livskraftigt bestånd.
Vart 10:e år genomförs en inventering av storkpopulationen i hela utbrednings-området och den senaste genomfördes 2024 (https://bergenhusen.nabu.de/weissstorch/36307.html). De internationella trenderna är positiva med ökningar i de flesta länder, som rapporterat slutliga resultat. Världspopulationen 2024 uppskattas till 330 000 par, vilket är en ökning på ca 20 % sedan 2014.
I Danmark, vårt närmsta grannland, försvann storken i början av 2000-talet under ett fåtal år men återkom sedan. Efter att ha legat på 1–3 häckande par i mer än ett decennium så har storkarna ökat till 12 par 2025.
Även Schleswig-Holstein i norra Tyskland har haft en mycket gynnsam utveckling på senare år. En hundraårig negativ trend stabiliserades på 1980-talet och populationsstorleken låg sedan någorlunda stabilt på omkring 200 par de följande decennierna. Under 2010-talet vände utvecklingen långsamt uppåt för att sedan kraftigt eskalera de senaste åren. Bara sedan 2019 så har antalet häckande par ökat från 295 till 581 år 2025.
Sannolikt kommer ökningen i våra närmaste grannländer ha en positiv inverkan även på den svenska storkstammen då både ökad ungproduktion i vår närhet och brist på boplatser i samma områden kan leda till att fler häckningsmogna storkar söker sig länge norrut.
